javisstja

På 70-talet bestämde några att Påtorp, marken mellan Ronneby och Gärestad, skulle bli hem åt barnfamiljer. Vi talar alltså om den del av Påtorp som ligger närmast stan, delen närmast Gärestad är väl än hyfast orört bondland.

Bostäder i lite olika prisklasser smälldes upp i backen och folket strömmade, som det brukar heta, till. Det var ju inte precis Hulta (relativt massivt bostadsområde norr om stan där undertecknad kunde gå vilse ända upp i 18-årsåldern bland labyrinter av radhus, småborgarvillor och en göl rätt som det var), men ändå. Det fanns behov av upprustning.

Barnen i de nya hemmen skulle ha att göra. Lekparker, men framför allt fotbollsplaner och till och med en tennisbana anlades. Att vandra genom Påtorp i dag är dock inte särskilt upplyftande för den som vill göra något annat på fritiden än att sitta still. Den som gör den här vandringen möts av ett förfall som är mer talande än man kanske först vill tro. Det finns numera något som heter "spontanidrott", men det verkar som om väldigt få utövar den. Ingen talade om det här när jag var liten. Jag tror inte det behövdes. Vi spelade fotboll ändå, hela tiden. Det är kanske inte riktigt fråga om "när jag var ung"-gnäll här, men något har hänt. Någon byggde en asfaltsväg (GC) över den plats där det ena målet på min hemmagrusplan en gång stod. Tennisbanan ser mest ut som en stor vattenpöl. Basketkorgarna har drabbats av något så tråkigt som regelrätt vandalisering. Barnen rör sig inte så länge det inte är organiserat i elitistiska och ekonomiskt kostsamma föreningar. Det skulle inte förvåna mig om det finns vetenskaplig forskning och inte bara en känsla som stöder det här.

Jag har svårt att tänka mig det som kanske är verklighet nu. Att inga åttaåringar lever en hel sommar mellan målen där allt bara blir grus, damm och blod i en enda röra. Alltid var jag där, eller alltid ville jag dit. Spela med Katten och PB som var fem år äldre, men ändå lät mig och Alexander Berg vara med. Jag stod i målet och hade dränkt min examenspresent handskarna i saft för att greppet skulle bli bättre. Alexander var yngre än alla, men ettrigast och det är inte en skräll att han i flera år varit ordinarie i RBK:s backlinje. En annan deltagare hade rycket i steget och ganska många fotbollsbilder, men också en hel del annat. T.ex. ett utseende som var popstjärnemässigt. Det syntes inte då, men märktes bara några år senare. Ursäkta den spekulativa tonen, men det var nog annat som lockade och det är han ju i så fall inte ensam om att ha upplevt. Han spelar inte längre, men ska ha hånglat med bland andra Ola Salo.  

Ska det aldrig skrivas en historia parallell med min igen? Jag vet inte. När bostadsområdena anlades för 30 år sedan verkade det ju självklart med idrottsanläggningar också. Nu är det inte så noga med det. Varken att anlägga nya eller nyttja de som finns. Tidens tand biter hårdare och hårdare i det som får stå kvar av dåtidens fritidskoncept. Och ingen verkar vilja göra något åt det.

Inlägget börjar med metabloggande.
Det blev inte så mycket på ett tag.
För som sagt till vissa, det förflutna har begränsningar som framtiden inte har.
Alltså skulle vi då på heltid hellre ägna oss åt den senare.
Fast ändå, det är ju berätta man vill göra. Och det är lättare att göra det om det förflutna än om framtiden.
Därför.

En gång vintern 01 besökte jag och Knut Hahn Statoil i Kallinge för att köpa glögg. Alltså sån livsmedelsklassad glögg med inte mycket alkohol i.
När expediten gav oss påsen med flaskorna uppstod det välbekanta ljudet som låter ungefär "kling-kling" (det var en i ronneby på troligtvis 60-talet som fick öknamnet kling-kling eftersom han alltid hade flaskor med alkohol med sig).
-Nu låter det som att du varit på bolaget, sa expediten till Knut Hahn.
-Jo... Det är ju samma ljud, svarade han.

Vi gav oss ut och skrattade.

/Blasius König

" Arnold på Smackgrillen, hemkunskapslärarinnan Birgit och det irriterande lätet av någon som snyter sig på Kallingedialekt. Allt finns på den blogg som Ronnebyborna saknat i alla år och som inte legendariska (och för sin tid banbrytande) Utsikter från en etta i Ronneby (http://martin.bagge.nu) lyckades fylla. Killarna bakom bloggen, sju eller möjligtvis åtta anonyma själar med Ronnebyanknytning, vill med bloggen Javisstja (http://javisstja.blogg.se) göra upp med sina ungdomsår i staden. Och samtidigt försöka förklara varför de trots allt bor kvar i byn som svenskarna en gång skövlade och tände fyr på.
BLT lyckades lokalisera en av de högst hemliga bloggarna. En man som länge betonat att "det här med bloggar bara är nonsen och något jag sysslade med redan våren 1999, fast då hette det dagbok"). Den gode yngligen menar att deras poetiska utsmyckade texter är fyllda av lika mycket hat som kärlek till hjärtat i Sveriges trädgård. Fast mest av allt handlar Javisstja (döpt efter en klassisk kiosk intill gamla Systembolaget) om att bryta ny mark.
­ Vi ser helt enkelt bloggen som del i Ronnebys it-satsning, hälsar bloggare (n) och hans vänner."

Frusna tår. Stora ljud. Veckans höjdpunkt. Puckens höjdpunkt når över plexiglaset och nån som får springer efter den. I högtalarsystemet från 1970-talet låter det som någon snyter sig på tydlig Kallingedialekt. Han talar om namn och nummer, men det är inte för att vi faktiskt hör det som vi vet det, det är för att det är förutsägbart och för att vi sett vad som hänt. Det är söndag kväll och alla är här. Alltså alla som faktiskt har något att tillägga i den här kommunen. De är män och har fickpluntor innanför jackorna (och ganska ofta utanför också). Tätt intill står även dom som ingen lyssnar på, dom som till och med slutat lyssna på sig själva. Sittplats finns inte än. På så sätt är alla lika här åtminstone året ut.  Snett ovanför mig står han som är chef för nåt kommunalt. När han slutade skolan kunde han inte läsa, bara prata och det fick räcka. Nu har han lagt alla pengarna på en stor skylt i taket. Hans två luar är med i laget. Samtidigt som den ene luen blir av med pucken och balansen mitt i ett uppspel gastar han som redan innan nedsläpp ätit fyra korvar nåt som bara hörs men inte kan tydas annat än som missnöje.

När gästerna åkte in buade vi som har hjärtat närmast halsgropen och inte kommer att tappa hoppet på länge. Pappa är tyst och stilla så när som på ögonen. Han är vuxen, jag är barn. En tripping och en eftersläng, jävligt fult och önödigt, men pappa skriker ”Bravo” och klappar lite i händerna när en av våra backar puttar undan en anfallare efter att domaren blåst i pipan och den nya digitala klockan stannat på tavlan.

Jag ser inte pucken särskilt ofta, men allt det andra stimulerar mina sinnen. I Wanna Rock ur de där spruckna högtalarna, Att försöka tyda reklamskyltarnas budskap. Enkla ord varvas med svåra. ”K-o-n-sum Kallin-ge”, jag vet var det ligger, ”Cas-cad-es Dj-u-pa-fors”, vad är det? Mer hinner jag inte tänka den gången för ”Här kommer lilla Ludde” sprakar fram i högtalarna. Förnedringen är underbar när en i motståndarlaget med sänkt blick får åka och sätta sig i båset. Sånt lär man sig att glädjas åt.


Några steg längre bort på läktaren står de som förställer sina röster, får det att verka som om de har osvald gröt i halsen när de låter, och skriker. Till Exempel ”Skandal, Skandal, En Dommarskandal”. Jag tycker att dom är rättframma och ärliga. Jag imponeras av dom och förstår inte skillnaden mellan att dom är fulla och att till exempel pappa och Dockan är nyktra. Sedan finns det ju dom med fickpluntorna också som sagt. De är fulla utan att vara skrikigt rättframa. Spriten står dom bi trots att dom blivit för gamla för att visa känslor.

       
Det är fortfarande tiden då jag undrar vad de som inte är intresserade av sport är intresserade av.

/Blasius König.

-TALA I NORMAL SAMTALSTON!
Brukade min hemkunskapslärarinna på högstadiet skrika för full hals inför klassen. Vi var många som inte riktigt förstod hennes pedagogik. Vissa tyckte att hon var helt dum i huvudet. En av dem var jag. Samtidigt måste jag erkänna att hemkunskapen innebar en enorm källa till glädje. Den obeskrivligt naiva dumhet som min lärarinna i hemkunskap visade prov på kom att framlocka många skratt och mycket glädje. Jag tänker nu försöka återge några highlights ur den lärarinna vi här kommer att kalla Birgits repertoar.

Birgit visar vad skåpet (stolen?) ska stå.
Detta är en anekdot som jag fått återberättad. Jag var alltså inte själv med när denna händelse inträffade. Källorna bedömer jag dock som trovärdiga då jag hört det från flera oberoende vittnen. Nästan alla råtokiga situationer som uppstått kring Birgit inleds med att en elev (klassens pajas) piskar igång en stämning. Birgit kan inte hantera detta och går i taket totalt. Denna gång är inget undantag. Eleven, vi kan kalla honom/henne för ”Jocke Bencker”, satt som vanligt och gungade lite nonchalant på stolen vid sin skolbänk. Då Birgit var en kvinna av hög moral och med ett omfattande säkerhetstänkande(man kan ju som bekant bli blind av att gunga på stolen), började hon tillrättavisa Jocke.

-         Joakim, väg inte på stolen.

Jocke, som vid det här laget var ganska så avtrubbad efter en och annan dust med Birgit, sket naturligtvis högaktningsfullt och fullkomligt i vad Birgit ville, eller inte ville att han skulle göra. Han satt kvar i samma, lätt bakåtlutade position. Det började här förmodligen klia och svida i ordningscentrat i Birgits hjärna. Inte kunde han väl bara ignorera vad hon sa? Hon var ju läraren. Vem tror han att han är, pojkspolingen. Nej, här krävdes en ordentlig uppsträckning. Birgit gick närmare Jocke och ställde sig precis bakom honom. Här hade hon full kontroll och fria händer att, om nödvändigt lugga den unge upprorsmakaren. Nu skulle han väl ändå lyda? Birgit försökte igen. Denna gång tog hon i lite mer… Hon skrek.

-         VÄG INTE PÅ STOLEN JOAKIM!

DUNS

                                                                 AAAAAAJ!

Jocke vippade ner stolen igen. Rakt ner på Birgits ena fot. Detta gjorde säkert vansinnigt ont på Birgit. Detta visade hon också. Genom att skrika högt och springhopphaltdansa ut ur klassrummet. Cirka fem minuter senare stod hon åter bakom katedern. Rödgråten tittade hon ut över klassrummet och fällde den, kanske bara enligt henne, passande kommentaren till händelsen.

-         Det svartnade för ögonen på mig.

Övriga kommentarer överflödiga.

Mysteriet med Birgits flicknamn.
Birgit har en gång i tiden ingått äktenskap. I samband med detta har hon även fått ett nytt efternamn på köpet. Inget konstigt med detta.

Eller…?

För länge sedan, långt innan min skolgång tilltalade någon, förmodligen av misstag, Birgit med hennes gamla efternamn. Birgit markerade då det uppenbart felaktiga i detta genom att bli rosenrasande och börja gråta. Avslöjandet av denna akilleshäl fick oanat stora konsekvenser för Birgit. Många år efter upptäckten föranleddes hennes lektioner ofta av att någon elev varit påpasslig och dykt upp lite tidigare för att skriva detta namn med stora versaler på svarta tavlan. Detta namn kom att bli Birgits nya öknamn. Hon fick höra det i tid och otid och blev alltid lika arg.

Vad det egentligen var som var så känsligt med flicknamnet har jag inte den blekaste aning om. Man kan ju givetvis spekulera. Det tänker jag dock inte göra här. Det överlämnar jag till er läsare.

Det var synd om Birgit. Detta var ju mobbning. Vi som mobbade begrep visserligen inte det då. Vi drevs av välbehaget det innebar att mer och mer överta kontrollen över klassrummet. Vi tyckte det var jätteroligt att se Birgit arg. Så roligt att några elever valde…

Hemkunskap som extratillval för att kunna retas med Birgit.
På min högstadieskola fick man i nionde klass välja ett ämne som inte var betygsgrundande utan bara en chans att stärka sina redan existerande betyg. En skara elever med låg studiemotivation såg i detta en självklar möjlighet. Ett kryphål i systemet. Man kunde trakassera stackars Birgit på lektionstid utan att för den sakens skull riskera sitt slutbetyg. Givetvis blev detta en pina för Birgit. Att byta ut salt mot socker, anordna matkrig, arbetsvägra och kalla Birgit för det förbjudna namnet ökade i frekvens. Då dessa elever fick i uppgift att skriva ett skolarbete om valfritt livsmedel valde de snus.

-         Det får ni inte, det är inget livsmedel.

-         Det är vad vi tänker göra i alla fall. Vi behöver snus för att leva. Ett livsmedel. Får vi inte skriva om snus så skiter vi i det.

På temat näringsidkare i Ronneby tycker jag att man även bör nämna Arnold.

Arnold äger Smackgrillen. Smackgrillen ligger vid Karlskronavägen i Ronneby. Smackgrillen är ett gatukök, en kiosk och ett närlivs i en skolåda med brun och vit träpanel. Gatuköket är flottigt, kiosken har ett uselt utbud (mest porrtidningar, div. samlarbilder, godis som arnold plockar ihop åt en på begäran (en sån, en sån och två sådana), gula blend och röda marlboro) och närlivsverksamheten består mest av nästan utgången mjölk och ägg.
Det är oerhört konstigt  att Smackgrillen inte brunnit än. Verksamheten är nämligen ett ypperligt pyromanobjekt. Lådan ligger lagom långt ifrån övrig bebyggelse och skulle som brinnande låda utgöra en alldeles utomordentlig brasa, lagom stor och värmande.

Arnold är runt dom 70, har stor ölmage och vitt hår. För några år sen hade han en extra verksamhet då han sålde svindyra, flottiga burgare till fulla ungdomar vid nattklubben Bågen, nere vid ån. När man ber Arnold om t.ex ett paket cigaretter eller en liter mjölk grymtar han mest. Arnold låter som om han kommer ifrån dom norra delarna av landet. Härjedalen, Sveriges vilda västern, kanske.

Inredningen på Smackgrillen bestod, tills för ett år sen, av bruna träpaneler och tråkiga stålbord och stålstolar. Det såg ut som ett långtradarchaffishak, men det kom aldrig några lastbilar förbi Smackgrillen. Inte vad jag kan minnas iallafall. Inredningen på smackgrillen påminde iallafall mig om ett Härjedalen jag aldrig besökt (i ärlighetens namn har jag ju inte besökt Härjedalen alls). Det kändes alltid lite unket där. Nu är inredningen vit, men fortfarande med klara drag av Härjedalen.

Utanför Smackgrillen, iallafall om somrarna sitter alltid ett gäng gubbar och dricker Arnolds sura kaffe (jag antar att det är surt, har aldrig smakat det, men det skulle passa fint in i Smackgrillens image), med Arnold. Dom verkar ha ganska trevligt, äter en korv då och då, dricker kaffe och tittar på förbipasserande. Det är konstigt att Arnold inte har gått i konkurs än, eftersom dom enda kunderna han verkar ha är gubbarna och barnen.

I min ungdom brukade vi köpa tuggummin för 50 öre på Smackgrillen. Vi räknade alla ekonomiska tillgångar i antalet tuggummin vi kunde köpa, 20 kr var 40 tuggummin osv.
Tills Arnold höjde priset till 60 öre. Smackgrillen var alltid jävligt dyrt.

Jag minns också att när jag skulle köpa en påse Gott&Blandat på Smackgrillen en gång så frågade den äldre kvinnliga expediten (Arnolds fru?) mig om jag inte ville ha Bridgeblandning istället. Vem fan köper Bridgeblandning?

Det har gått jättemånga rykten om Arnold. Ett av dom mer ihärdiga var att han egentligen bodde i Ystad och pendlade varje dag. Det var nog inte riktigt sant.

Smackgrillen är mitt Härjedalen, i hjärtat av Sveriges Trädgård.

/kullamannen



Sommaren 05 fotograferade jag arnolds grill en kväll. /Blasius König